Med en stor, årlig festival igång i staden följer ett stort antal turister och besökare. I vanlig ordning undviker jag att ustsätta mina hundar för det värsta vimlet, men allt kan man inte komma ifrån. Under en kort promenad stannades vi mitt på bron som leder hem och fram rusar ett barn i 6-7 års åldern.

 

Jag såg hur det ryckte till i Mace och vet mycket väl vad han tycker om barn. Hastigt sätter jag framhanden och säger åt på skarpen att barnet inte ska gå nära hundarna, eftersom de inte tycker om barn och meddelar därefter att båda biter. Nu var det förvisso en sanning med stor modifikation. Mace skulle knappats våga gå nära ett barn och skulle snarare välja att fly. Dock var detta en väldigt trängd situation och Mace har tidigare visat att han säger ifrån om det kommer något obehagligt. Phoenix däremot är något av en ulv i fårakläder och tänder till på lek bara någon tittar på honom. Ett barn som viftar med armarna blir för honom ett byte som ska jagas och fångas.

Lyckligtvis stelnade barnet till och föräldern fick snabbt hala in sin avkomma. Därefter hade vi en kort konversation om att man inte får springa fram till hundar hur som, för de kan reagera på ett sätt man inte väntat sig. Dock är jag förvånad att föräldrar först låter sina barn springa vind för våg och ta för sig på detta sätt. En hund är inte allmänhetens klapp-egendom och alla hundar tycker inte om främlingar som går fram utan tillåtelse. Dessutom handlar en hund på instinkt och man kan inte resonera med en hund.

Vissa skulle säkert tycka att det var onödigt att skrämma barnet. Själv anser jag att situationen krävde det för att inte en olycka skulle inträffa. Det råder strikt ägaransvar för hundar, dock finns det alltför många föräldrar som inte anser sig ha ett strikt föräldraansvar.