Under lite mer än två dygn har jag vid flera tillfällen sett en bild/länk som florerat lite här och där på Facebook. Som den mogna och kritiska person jag är förstår jag att det bilden visar är en bluff. Det är en bild som modifierats och redigerats i ett bildprogram för att morpha ihop en mänsklig kroppsdel och en frökapsel från en blomma. Resultatet är vulgärt och ser rent utav vidrigt ut. Vid första anblick chockerar bilden och får många att klicka vidare och sedan dela bilden.

 

Vad många sällan tänker på är följderna. Vi delar och visar manipulerade bilder till höger och vänster. Vilket gör att de sprids med rasande fart. Vad jag först kommer att tänka på är inte de vuxna människor med ett rationells sinne som ser bilderna, utan alla de barn och minderåriga som kan se dem via sina äldre syskon, föräldrar, vänner och släktingars statusuppdateringar. Ett barn som ser en sådan bild reagerar inte på självakroppsdelen i sig. Utan på det främmande objekt som till synes tar sig ut ur huden. Med en enkel sökning kan en person med kunskap nog finna ut sanningen bakom dessa manipulerade bilder. Dock har barn sällan kunskap och förståelse. De ser inte en manipulerad bild, utan de ser något väldigt vidrigt och bildar sig en uppfattning.

 

Frågan jag vill ställa är om vi egentligen inte borde tänka oss för innan vi delar manipulerade bilder eller videos där djur plågas eller dödas. Borde vi kanske inte hejda oss och tänka efter innan vi klickar oss vidare och delar allt möjligt vi finner på nätet? Vi borde nog alla ha lite mer nät-etikett. Både när det gäller vårt skriftspråk och även de länkar vi serverar på ett silverfat.

Ett år har nu gått sen Luna avled här hemma. Det går inte en dag utan att jag tänker på och saknar henne. Samtidigt är det skönt att inte behöva oroa mig över hennes hälsa, över vad hon kan ha ätit eller om hon kommer bli bättre. saknaden må vara enorm, men samtidigt känns det skönt att hennes långa lidande tog ändades tillslut. Många saker önskar jag att jag kunnat ändra på. Mest av allt önskar jag att Lunas livsöde kunnat ändras.

 

Men jag har Luna att tacka för så enormt mycket. Hon fick mig att växa som människa, att våga tro på mig själv och våga chansa. Utan Luna hade jag aldrig vågat ta steget att flytta till andra sidan landet och påbörja en utbildning. Även om jag hade önskat att Luna varit med oss och själv fått uppleva en ordentlig vinter i norrland, kommer minnet av henne alltid finnas kvar.

 

Året som passerat har varit väldigt händelserikt, både på gott och ont. Hade det inte varit för Mace vid min sida skulle jag aldrig orkat ta mig igenom allt. Livet är verkligen en berg och dalbana, allt går både upp och ned. Idag sitter jag här mitt i flyttplaner tillsammans med två fantastiska killar som förgyller min vardag. De gör det värt att kämpa vidare och sträva mot mina mål som rör hundarna och min egna framtid. Idag ser jag ljust på det som väntar och jag känner en enorm längtan efter att få se Blekinge i backspegeln och istället blicka mot norr.

 

 

Så här på kvällskvisten när man sitter vid datorn och egentligen borde komma igång med att färda ett arbete, smyger sig tankarna gärna iväg på annat. Jag har inte varit i ett förhållande på så många år att jag faktiskt tappat räkningen. Gnuggar jag de grå kan jag med största säkerhet komma på rätt antal. Men bara det faktum att jag måste tänka efter gör en uppmärksam på hur fort tiden verkligen går. Skulle någon ställa frågan till mig om jag inte saknar en partner och livskamrat. Skulle jag svarar: Nej. Men innerst inne är det inte hela sanningen där.

 

Givetvis kommer det tillfällen som sena fredagskvällar man är studiefri, även om de är få förekommer de. Samt gett hundarna ett ordentligt pass med någon form av träning. Det är just då jag ofta känner att det hade varit skönt att ha någon att prata lite med. Någon att bara luta sig mot i soffan. Rättelse: Då kanske jag skulle använda soffan. Stunderna är ganska få, men de förekommer. Som hundägare behöver man sällan känna sig ensam och uttråkad. Men man kan ändå känna en saknad efter mänsklig kontakt i hemmet. Givetvis har jag en liten inte speciellt hemlig dröm. Nämligen att i framtiden träffa en person, gärna från en mer nordligt belägen ort, som precis som jag gillar draghundar och ett mer naturnära liv.

 

Med Phoenix hemma har jag blivit alltmer bunden och därmed inte haft samma möjlighet att socialisera med människor. vad jag även känner är oerhört sorgligt är att jag sällan har tid att träffa vänner. Studierna och hundarna är de största prioriteringarna i mitt liv. Men jag börjar alltoftare känna att det hade varit skönt att lämna hundarna ibland och få göra något bara för mig. I vissa fall börjar jag nästan känna mig som en crazy dog lady som inte talar om annat och gör allt för sina fyrbenta familjemedlemmar.

 

Givetvis ser jag framemot morgondagens träning och aktiviteter med hundarna och ännu mer det som väntar till hösten. Nämligen dragträning och tävling för Mace. Men jag känner ett behov av mänsklig kontakt just nu för att kunna växa som person. Varje dag lever man ett hundliv och det hade varit underbart skönt att få komma därifrån någon timme varje dag. Jag känner att jag behöver ta tillbaka lite av mitt egna liv igen. Speciellt under sommaren då jag inte kan lämna hemmet för lektioner på skolan.

Gårdagen avslutades med att äntligen få lämna in den första uppgiftien i juridikskursen. Efteråt kände jag lika stor lättnad som när de andra kurserna avslutats. Dock har denhär kursen en lång väg kvar innan jag ens kan skymta ljuset i tunneln. Tur nog har jag två härliga killar som förgyller min vardag och stjäl lite viktig studietid emellanåt.

 

Kom nyligen in från en kort träningsrunda. Mace har haft lite bomull i öronen idag så jag satsade istället på kontaktträning, kort och intensivt med Phoenix istället. Den lille pajasen är riktigt duktig och jag ska allt mer börja shejpa in rätt position. Men givetvis tar vi det sakta och lugnt. Av erfarenhet har jag lärt mig att man kan aldrig stressa fram ett bra resultat. Vid hemfärden träffade vi på några herrar som undrade om de fick hälsa på hundarna. I vanlig ordning sa jag att Mace är reserverad och kommer hållas närar mig, men att Phenix väldigt gärna socialiserar och hälsar. Den ena mannen närmade sig och Mace gav ifrån sig ett par rejäla skall, vilket han ibland kan göra när han blir lite osäker. Men när mannen var så pass nära att han kunde hälsa på Phoenix tog sig Mace fram och luktade ordentligt på främlingen. Efter lite torrfoder och försiktigt klappande betedde Mace sig som han kännt de båda männen hela live. Nämligen att göra en "husky" och mer eller mindre ignorera. Han lade sig vid den enes fötter och spanade runt området.

 

Vi stannade kvar och pratade en stund om hundar och det var så fantastisk att få se hur mina unga grabbar bara lägger sig självmant i gräset och inväntar. De låg där och bara spanade över gräsmatta och reste sig först när jag gav tillåtelse. Det var härligt att få se den försiktige mace ta situationen lite reserverat i början, men helt avslappnat till slut. De båda killarna fick beröm för sitt fina sätt, vilket värmer ett mattehjärta. Att få se två unga siberian huskies sköta sig så fint visar tydligt att med rätt träning och rätt aktivering. Aktivering som är lämpad för rasen och individerna, blir de en fröjd både för mig och hela samhället.

Idag fick de långbenta killarna verkligen visa framtassarna. Lille Phoenix fick för första gången ha en dragsele på sig. Givetvis fick han inte dra någon direkt vikt. Utan jag vill börja vänja honom vid selen redan nu och jobba på att de båda grabbarna ska kunna arbeta ihop utan lek. Som den valp Phoenix är ville han först tugga på allt, koppel sele osv. Men sen var det som om något hände. Han skickades längst fram med den längre delen utav kopplet och det var som att poletten plötsligt föll ned. Phoenix sträckte ut kroppen fint och tog ordentliga språngsten i det nyklippta gräset, tätt följd av Mace som drog för glatta livet. Jag får nog snart skaffa ett ankare till mig. Finns ju en form utav fallskärm vissa löpare använder för att öka luftmotståndet. Kanske skulle vara något...

 

Det var fantastiskt härligt att se den lille killen fatta vinken så snabbt. Är förundrad över de enorma kliv den lille grabben kan ta med sin lilla kropp. Men han har växt ordentligt och är idag i storlek med en liten tik. Som grädde på moset var han urduktig när det kom till att stanna och hålla sig på banan. Vem vet, kanske jag har en liten blivande ledarhund här. Vi kommer fortsätta träna på detta vis och låta Mace springa lite bakom Phoenix. Så Mace inte kan nå och börja leka med honom. Men det gäller även att Phoenix får egentid i selen och vi kan träna ensamma. För här finns potential och den ska inte förfaras. Sen får de komma allt närmre varandra när jag känner att Mace klarar hantera det.

 

Har haft stenkoll på väderleken dehär dagarna och inatt runt 05-07 kommer temperaturen sjunka ordentligt och likaså luftfuktigheten. Är så otroligt sugen på att dra ut med Mace. Förutsatt att arbetet i privatjuridik och det andra i samhällskunskap inte får mig att ligga däckad vid den tiden.

 

Igår gjorde jag en lite vågad chansning och beslutade mig att test torka hundarns färskfoder och använda det som godis och belöning. Slutresultatet blev betydligt bättre än väntat. I likhet med hundkebaben jag tidigare skrivit receptet på, kavlade jag ut lite av färskfodret mellan två bakplåtspapper. Det gick förvånandsvärt snabbt. Dock märkte jag att fodret bär oerhört mycket vätska i sig. Därför räknade jag först med att det hela skulle sluta i ett misslyckande.

 

Jag lät köttet torka i varmluftsugnen med luckan på glänt. Dock valde jag en lite högre temperatur för att kanske kunna påskynda förångningen av vätskan. Efter en timme i ugnen var lukten av färskfodret borta och köttmassan luktade inte så skarpt. I närmare fyra timmar låg köttarket inne i ugnen och njöt i den behagliga temperaturen innan det hade torkat så pass att jag ville testa ge det till hundarna. Jag märkte dock att jag haft lite för hög temperatur och köttarket hade på vissa ställen blivit mer grillat än torkat.

Som tur är lär vi oss av våra misstag. Jag insåg att temperaturen varit lite väl hög. Samt att jag skulle vridit ur vätskan med hjälp av en handduk. Eftersom att Priima special NK är ett väldigt protein- och fettrikt foder blev arket väldigt flåtigt. Men hundarna gillade verkligen slutresultatet och åt upp allt med hull och hår. Jag brukar ändå förvara alla torkade ark i frysen och då gär det inget om de blir lite feta. Jag kan dock inte sticka under stolen med att när jag tog ut plåten såg arket precis ut som kebab från vissa uteställen. Jag kommer göra om detta försök igen och då förhoppningsvis med ett bättre resultat och en kortare torkningstid.

 

Våra svenska somrar är verkligen luriga. Inom loppet av knappt fem minuter går det från strålande solsken till åskmulet och bara ett ögonblick senare faller ösregnet och åskan börjar mullra. Tackar inte nej till lite regn. Det svalkar av och håller temperaturen nere. Men med den höga luftfuktigheten kommer det nästan bli tropisk värme när solen väl kommer tillbaka.

Under förmiddagen hann vi med ett lydnads- och lekpass. Jag är så glatt överraskad över hur väl Mace skötte sig. Han klarade alla inkallningarna och nästan med perfekt position. Till skillnad från våra senaste träningar var han inte alls lika loj. Han kom som ett skott och var nästan lite väl på hugget och ville egentligen resa sig innan jag ropat. Det var oerhört skönt och roligt att han hade tempo och entusiasm. Kanske det ligger lite i dagens temperatur som varit ganska behaglig. Vi tog ett par inkallningar med sättande, följt av fotgående. Vid fotgåendet har jag märkt att han börjat slarva. Eller snarare att jag slarvat med Mace's träning. Men det är inget vi inte kan fila på. Hoppas på fler sådana här bra dagar i sommar.

Även lille Phoenix fick lite extra uppmärksamhet. Visserligen bara kontakt och inkallning. Jag märker en stor skillnad från ett par veckor tillbaka. Han har lugnat ned sig och har mycket lättare för att fokusera. I likhet med Luna inmundigar han inte vilket mut-godis som helst. Håller i skrivande stund på att test-torka lite av färskfodret Priima special NK för att se om det kanske kan få en bra konsistens. Vore ett bra och billigt alternativ. Förutsatt att torkningsprocessen fungerar.

Själv ska jag nu ägna resten av dagens ljusa timmar åt ett arbete i privatjuridik. Efter att ha skummat igenom uppgifterna känner jag att en huvudvärk sakta men säkert kommer krypande. Senare ikväll har ett par vänner dragit ihop deltagare till en liten fest. Känner mig själv inte så supersugen. Även om det hade varit kul att träffa lite gamla vänner.

Allt oftare slås jag av en ofantligt lyckokänsla när jag ser på mina två grabbar. Det känns så fantastiskt att få dela vardagen med Mace och Phoenix. Även om längtan är stor till hösten passar jag på att njuta lite av en valp-sommar. Håller lite koll på bostadsmarknaden i norr. Kan vara bra att kolla runt lite även att det nästan är ett år kvar.

Idag har vi testat på att koppla samman båda killarna och låta dem gå bredvid varandra. Mace fjantade sig lite i början, men skötte sig sen fint. Lille Phoenix ville bara rusa framåt. Vilket resulterade i att han blev väldigt trött. Men denna träningsstund var egentligen mestadels tänkt för Mace som alltför ofta vill bjuda in till lek när han går ihop med en annan hund.

Igår skrev jag ingenting på bloggen. Dagen gick oerhört fort och när jag kom från uppdraget i Ronneby stupade jag nästan i säng. Bemötandet vi fick från människorna vi samtalade med skiljde sig verkligen. För att få folk att öppna ögonen för problemet med langning tror jag man måste göra något mer än att bara dela ut informationsblad. Jag tror nästan man måste köra upp riskerna och vad som kan ske i ansiktet på folk. Det var säkert 70% utav de som tackade nej som drog klassikern "mina ungdomar dricker inte". Det är väldigt tråkigt att så många väljer att blunda och förneka. Alltför många målar gärna upp sina barn och ungdomar likt änglafigurer.

Det börjar dra ihop sig till festivaler nu. Jag ser verkligen fram emot våra arbetsuppgifter under de dagarna.

Vårterminen är äntligen över och mina betyg är klara. Detta firades med hundbad tillsammans med Hubbe och Hades. Mace och Heds lekte så vattnet skvätte och lille Phoenix har tagit sina första simtag. Efter massa skratt och en kamp mot myggen i skogen är jag nu helt slut. Resten av kvällen kommer spenderas i sängen framför fläkten. Idag har det varit fruktansvärt varmt och än är sommaren inte slut.

 

Efter utbildning och väntan har vår grupp äntligen fått komma igång. Vi fick gå ut hårt genom att finnas tillgängliga och hjälpa till på Sweden rocks festival- och närområde. Som första volontärgrupp för distriktet var detta arbetet helt nytt, både för oss och poliserna som fanns på plats. Men trotts lite bekymmer med att bli insläppta utav ordningsvakterna så kom vi tillslut igång. Det blev verkligen ett par spännande och intressanta timmar som vi gick runt och mest fanns till för besökare.

 

Jag förvånade verkligen mig själv genom att vara oerhört uppmärksam på hur området såg ut. För att inte ens satt min fot där sen 12 år tillbaka, blev jag glatt förvånad över att kunna ha stenkoll på vart de olika instanserna och viktiga byggnader fanns. Vilket tydligt bevisar att jag inte alls har så dåligt lokalsinne som jag tidigare intalat mig. Jag kan, bara jag verkligen vill. Efter vi avklarat vårat pass kändes det skönt att veta att vi faktiskt inte bara vandrat runt. Utan kunnat vara till hjälp både för skadade personer och de som irrat sig bort. Dessutom lyckades jag stöta ihop med Scorpan som jag inte träffat på tre år. Han är en härlig person och är uppskriven på listan utav de personer jag tänker hälsa på innan jag lämnar Blekinge. Känns dock lite trist att jag inte har möjlighet att närvara på området de övriga dagarna. Samtidigt knns det skönt med en iten mjukstart. Nästa vecka väntar ytterligare ett uppdrag i Ronneby.

 

Eftersom det kan bli ganska långa dagar är jag oerhört tacksam över att Hubbe ställer upp som hundvakt åt Mace och Phoenix. Igår fick jag åka hemmifrån innan han slutat jobbet. Vilket innebar att Hubbe behövde hämta hundarna hemma hos mig. Som jag trodde flöt det på jättefint och Hubbe själv förvånades över hur lugna de var när han kom. De sov när han anlände och vaknade bara till, hälsade lite kort. Efter det gick mina myspellar och lade sig igen. Otroligt härligt att ha så lugna, unghundar som kollar av och sen bara kan ta det lugnt. De är verkligen helt fantastiska.