Cykelvett och cykeletikett är något många borde ta till sig. Framförallt borde fler ta till sig den trafikförordning som gäller framförande av fordon, i detta fall cykel.

Alltför ofta möter man cyklister på en gångbana som försöker preja en ur vägen. Vad alltför få känner till, eller är villiga att ta till sig är det faktum att endast barn upptill det år de fyller åtta år är tillåtna att framföra en cykel på gångbanan, förutsatt att cykelbana saknas. Men de möten man får på gångbanan som rör cyklister gäller sällan små barn, utan griniga gubbar som anser att deras sätt är rätt sätt.

Jag trodde inte själv att lagen och förordningarna var så pass hårda som de är och många borde nog läsa igenom den, eller en mer okomplicerad version. För saken är den att i det kära landet Sverige ligger det på varje individ att själv ta reda på vad lagen säger. http://www.notisum.se/rnp/SLS/lag/19981276.htm

 

Vi är snart inne i februarimånad och sommaren närmar sig med stormsteg. Jag har knappt tre månader på mig att jonglera studier och renoveringen här hemma och alltför mycket behöver hinnas med. Det kommer kännas väldigt konstigt att renovera lägenheten bara för att sälja och flytta. Men när färgen väl börjar hamna på väggarna kommer allt sjunka in. Under fem års tid har denna plats varit mitt hem, men det är nu dags att komma vidare i livet. Det kommer kännas tomt och konstigt, men samtidigt skönt när renoveringen väl är klar. Är dock fortfarande inte helt säker gällande färgval eller exakt hur mycket jag ska göra. Jag måse byta golvet i hallen, brädorna ligger ändå och väntar. Samt fixa klart golvet i klädkammaren.

De kommand ehelgerna kommer behöva läggas på arbetet här hemma så jag inte står med allt i april. Bättre att göra lite i taget och slippa stressa i slutet eller tvingas välja bort vissa delar pga tidsbrist.

Det är sällan man tänker på vad ett möte med andra människor verkligen innebär och vad vi går miste om i en konversaion genom att förflytta vårt umgänge ut till webben. Detta enorma nät möjliggör för oss att knyta nya kontakter värden över, men hur ofta har man egentligen kontakt med alla de där 483 vännerna på facebook?

 

Jag har under min fritid läst om och undersökt vårt fantastiska kroppsspråk och anser att mycket av det går förlorat genom att vi inte möts lika mycket längre. Istället för miner, kroppshållning och gester har vi idag istället smilies. Dock finns det en väldigt stor skillnad. För vår kroppsliga kommunikation har utvecklats under så lång tid och är så inpräntad i oss att vi förstår den utan att behöva sätta fingret på exakt vad allt betyder. Smilies däremot blir alltför ofta missförstådda och kan ha olika betydelser från person till person. Vilket medför att användandet av dessa små bilder kan ge en oönskad respons.

 

Men dessa små gula gubbar är inte enbart av ondo. För i en värld där vi kommunicerar alltmer med varandra via tangetbord och telefoner är det viktigt att kunaförmedla en känsla till det man skriver. Borde vi lägga ifrån oss tangentborden och gå ut och möta människor mer? Jag tror inte det, snarare att vi behöver finna en god ballans i vår kommunikation. För ett äkta möte med en människa kan inte ersättas av alla smilies eller tummar upp i världen.

Idag har de flesta en egen blogg och anledningen till att man startat en blogg har visat sig hänga ihop med en förränding i ens liv. Många bloggar om deras träningsliv, sin graviditet, sin receptsamling, nymålade möbler, sina studier osv men en röd tråd man ofta ser är just att personen började blogga efter eller när något nytt inträffat, något som fick individen att ta det där sista steget och öppna upp fönstret in till ens privatliv.

 

För omkring 5-8 år sedan var bloggen inte alls lika accepterad utan ansågs nästan lite skrytsam och många resonerade med "vem vill veta vad som händer i mitt liv...". Dock genom Facebook, Twitter och Instagram har vi öppnat upp oss mer och känner idag nästan ett behov av att dela med oss av vad som sker i en öppen dagbok på nätet. Dock är det väldigt mycket som aldrig publiceras i denna dagbok, utan här önskar man fortfarande hålla en välputsad fasad.

 

Vad som tenderar att ske är att var och varannan blogg liknar varandra utan att någon sticker ut. Idag är bloggarna snygga, vita, rena och pryds av korta texter och ofta snygga bilder som man lärt sig fota efter någon kort fotokurs. Med den moderna tekniken kan vi alla vara skribenter och låta våra alster publiceras på precis det sätt vi önskar.

 

Vad hade bloggen kunnat vara? Man hade säkerligen kunnat använda en blogg på ett mycket mer praktiskt sätt där inte varje sida fylls med kattungar, bullar eller bilder på småbarn. Istället skulle ma kunna låta det bli ett skyltfönster för en själv som person i vilket man försöker visa fram sig på en eventuell arbetsmarknad.

 

Jag har själv funderat lite kring varför jag kom att starta denna blogg. Det är egentligen väldigt svart på vitt, för precis som så många andra kände man nog ett behov av att synas och verka mer engagerad inom mitt område. Men kanske det bästa sättet att bli accepterad inte är genom att skriva menlösa ord på en sida ingen läser. Kanske man istället borde gå ut och föra sin talan öppet istället?

När man öppnar Facebook eller något av många andra sociala medier som finns därute möts man alltför ofta av ett myller av perfekta fasader, bullbak och en otrolig lycka folk försöker gestalta. Har vi gått så långt att vi inte längre kan känna lycka för stunden, utan måste fotografera, föreviga och sprida allt som händer för att det ens ska kännas verkligt har behovet av bekräftelse från andra blivit en alltför stor del av vårt dagliga liv?

 

Många börjar dagen med att kolla av sina sociala medier, eller gör det samtidigt som frukosten inmundigas eller man gör sig redo för att skynda iväg till jobbet. Idag omges vi ständigt av teknik som gör det möjligt för oss ständigt kunna uppdatera världen om allt vad som händer i våra liv. I allt större utsträckning verkar det som att människors sociala liv flyttas från gemenskapen kring matsalsbordet till nätet och den virtuella plats många snart kan kalla sitt andra hem.

 

Allt som sker i vår vardag måste även publiceras på våra sociala medier för att stärka oss själva och insupa oss all den bekräftelse andra överöser oss. Frågan är hur verklig denna bekräftelse är och om inte de sociala medierna ibland upptar lite väl mycket av vår vardagliga tid. För om man känner ett tvång att lägga ut bilder på barnens födelsedagstårta eller om man känner att man måste toppa väninnans status med en än bättre, då kan man undra om de sociala medierna inte intagit vårt personliga vardagsrum lite väl mycket.

 

Jag är säker på att någonstans kommer det få ett slut, där vårt privatliv inte längre känns meningsfullt att hängas ut för allmän beskådning. Utan där vi inser att den personliga integriteten är viktigare än några 'likes' på facebook.

När träningen rullar på och allt faller på plats blir man alltid lika glad. Mace var idag oerhört duktig och briljerade med apportbocken. Han tog den så fint i munnen och höll den i ett par sekunder. Oavsett att han har sin oro kan man inte annat än bara älska den hunden när han visar hur duktig han verkligen kan vara. Vi ser inte ut att få någon ordentlig vinter, utan vi kommer nog fokusera lite mer på lydnadsträningen och likaså draget. Det hade varit kul att gå långa promenader och leka i snön, men den lär låta sig vänta.

Dock envisas Mace fortfarande att vid läggandet lägga sig helt fel. Istället för att ligga korrekt lägger han sig alltid långsamt och i en halvcirkel. Jag får llt gnugga de grå och försöka finna ut en lösning.