Tiden efter Skånedraget har varit hektisk, men ändå härlig och spännande. För det första står det nu klart att Journedogs Flanged Mace kommer flytta hit om lite drygt tio dagar. Det ska bli väldigt roligt att få hit honom. Samtidigt jobbigt, för livet med en liten valp är ju ingen dans på rosor. De sista dagarna nu har jag fullt upp med allt innan hans ankomst. Det var ju ett tag sen man hade en valp här och nu gäller det att valpsäkra här hemma.

Man lärde sig mycket iom den första valpen. En sak jag lärde mig var att inte köpa en massa lull-lull. Till Luna köpte jag ju en massa onödigt. Det misstaget gör jag inte igen.
Ska sy ihop en sovdyna av gamla kuddar till lille Mace. Sen blir det väl att att köpa ett nytt halsband och sele, för jag gillar inte Lunas gamla. Sen behöver jag även lösa Lunas motion och långpromenader även att Mace inte kan följa med. Funderar på att köpa en cykelkärra som han kan få åka i. På så vis kan han följa med, men inte behöva gå så långt.

 

 

 

 

 

Nästa goda nyhet är att MH:et närmat sig med stormsteg. Redan nu på lördag är det dags för oss. Vi går ut allra först och ska göra testet med en grupp bruksschäfrar. Det ska bli spännande och jag hoppas verkligen inte min förkylning förvärrats tills dess. Även om jag har koll på alla momenten, kan jag inte dölja att jag faktiskt är lite nervös.

 

Idag fick vi hem den nya selen från K-9 protection. Den sitter som ett smäck på Lunisen. Men nu ska jag verkligen vara stenhård med att när den selen är på är det hård träning och lydnad som gäller. Dessutom ska jag ha en regel om att det är förbjudet för Luna att spåra när hon har den. Annars går hon ju alltid med nosen i marken och söker vilt. Hon har andra selar när hon får spåra.

 

Så var Skånedraget avklarat för denna gång. Det var härligt att få se så många fina hundar. För att vara Lunas första tävling så var jag nöjd med henne. Givetvis hade jag hoppats på ett lite bättre resultat. Men jag visste ju vad jag hade att jobba med. Älskade lilla Luna, men hon har förkorta ben för att någonsin kunna tävla mot de fina dragavlade huskies som annars syns på banan.

Vi tog två varv, först linlöpning och när vi väl kom i mål var det tre minuter till nästa start då vi skulle köra med cykel. Där har jag mig själv att skylla då jag var alldeles för otränad för den banan med alla uppförsbackar. Andra varvet drog Luna på bra, iaf när vi kommit ifrån starten. Den lilla köttbullen jobbade på och jagade efter de andra hundarna. Men även om hon ville springa fort, så kom hon inte ifatt. Vi körde på så snabbt hon orkade och någon km från mål mötte vi ett tvåspann med husky och samojed, där hundarna verkligen inte ville springa mer.

Luna fick allt skina lite när hon fick agera "ledarhund" åt de andra två och springa före dem den sista biten. Vi kopplade givetvis inte om hundarna. Är ju inte tillåtet att göra så. Utan Luna var fäst vid min cykel och sen hade hon själv istället valt att springa före de andra hundarna på andra sidan. Det var ett trött gäng som kom i mål, men i mål kom vi allt.

Nu i efterhand känner jag att jag borde struntat i linlöpningen. Luna vill ha tyngd bakom sig när hon drar och min tyngd på blyga 46-47kg ger inte mycket motstånd. Hade jag istället bara kört med cykeln hade vi båda haft mycket mer ork. Men man lär sig av sina misstag. Nästa gång ska vi inte alls gå ut i bada starterna. Utan satsa på en enda gren. För vi hade båda kunnat prestera så mycket bättre om vi inte sprungit den första biten.

Nu blickar vi framåt och vet med oss vad vi behver träna på. Jag ska springa och köra mer i backar, plus öva upp min egen kondition lite mer. Lilla Luna ska bara fortsätta vara den goa lilla vovve hon är. Hon må vara lite kortbent och bred, men hon är min lilla älskade köttbulle. Och ingen hund, kan någonsin ersätta min lilla gumma. Men jag måste då bara säga det, jag är så oerhört sugen på en dragavlad hund. Lite draghjälp och motivation är precis vad vi behöver här.

 

Det har varit ett par hektiska dagar.
Under måndagen passade vi på att nyttja ledigheten och träffa en familj från Mörrum. Anledningen var en treårig huskyhane som söker nytt hem. När jag fick veta att han aldrig någonsin testat att dra, kände jag mig alltmer skeptisk till hur detta skulle kunna gå.

Under två timmar fick han testas i lite olika delar. Tråkigt nog föll han pladask när det kom till vardagslydnanden. Det finns väldigt mycket mer man behöver arbeta med där. Och jag känner inte att jag vill ta en ouppfostrad, fullvuxen hane och lägga all den tid han behöver. För man skulle behöva börja på valpnivå.
Sen till draget... Tanken var ju att Luna som dragit under flera år, skulle få introducera honom. Tanken var ju god, men det visade sig att Luna inte alls gillade honom. Och måttet var rågat när båda hundarna var redo att börja dra, och Luna bara sätter sig ned. Hon vägrade att gå en meter med honom bredvid sig.

Hanen fick istället själv försöka testa. Tråkigt men sant, han promenerade bara och var mer intresserad av att gå som ett Z över vägen. Tyvärr är det väl såhär det kan bli om hunden inte präglats på draget och gnistan verkligen tänts. Han var inte ens intresserad av att jaga efter när vi sprang. Ingen gnista, ingen glöd... inte ens ett puff.

Det här ett tydligt bevis för hur utställningsavel kan förstöra en ras. En husky av rena draglinjer hade haft gnistan och viljan att arbeta. Det här var mer som en seg sällskapshund, som var intresserad av vilt. Tråkigt nog saknade han det "go" och den energin som jag vill se hos huskies. Det skär lite i hjärtat när man ser vad ogenomtänkt- och/eller endast exteriöravel gör på sikt.

Hoppas verkligen att han kan få ett bra hem i framtiden. Ett hem där han får den tid han behöver för att kunna lära sig grunderna i vardagslydnad. Ett hem där han kanske inte måste dra. Utan kan leva ett bra och aktivt liv på annat sätt.